Ersta Sköndal University College - International


Så här kan det se ut när det är fint väder:

Bergen, Norge 2011.05.25 Nu är min praktikperiod här i Bergen snart slut. Jag har varit på Bergen Røde Kors Sykehjems palliativa avdelning. Det har varit en oerhört spännande praktikperiod och jag tycker att jag både har fått lära mig mycket och hunnit uppleva en hel del. Den avdelning som jag är på har 14 platser varav 8 är palliativa, sk korttidsplatser, där patienterna vårdas i max 60 dagar. De övriga 6 är sk långtidsplatser där patienter som legat inne i över 60 dagar vårdas. Detta är en kostnadsfråga då korttidsplatserna kostar 129 NOK/dag medan de för en långtidsplats betalar 75-80% av sin pension. Huvudsakligen är det cancerpatienter som vårdas hos oss, men det har även förekommit att vi har fått patienter med hjärnblödning, levercirros eller patienter som är multisjuka. Bergen är en mycket vacker stad med 7 berg runt omkring. Jag bor på det högsta av dem och har hunnit gått upp till toppen några gånger under min vistelse här. Skulle gärna vilja gå på en längre tur innan jag åker hem om vädret tillåter. Nackdelen med Bergen är just vädret och priserna! Jag var förvarnad om att det regnar fruktansvärt mycket i Bergen men att det regnar flera veckor i sträck…DET hade jag inte räknat med. Jag är riktigt avundsjuk på er då jag hör att ni har sol och varmt. Här regnar och stormar det varenda dag och jag har ikke sett solen/blå himmel sedan 2 veckor tillbaka…Det känns något frustrerande! Priserna ja…inte ens snabbmaten är billig: varmkorv från 25 NOK, hamburgare ca 100 NOK (& i värsta fall 315!!!) Inte mycket med att äta ute…/Ellinor

Bergen uppfyller sitt dåliga rykte åtminstone vad det gäller vädret. Det har regnat permanent sedan jag kom i fredags, men det sägs att det ska bli bättre. Man får aldrig ge upp hoppet…Har ett rum i en studentkorridor men av mina grannar har jag inte sett röken. De är väl alla på Tur om jag har förstått saken rätt. Det ska visst komma en dansk student senare i veckan som jag ska ta hand om. Efter stora problem med att komma in på Nätet beslutade jag mig för att uppsöka skolan. Här fungerar åtminstone min egen dator (över deras nätverk). Det skulle finnas ett nätverk för studenter i studentrummen men det fungerar inte då jag inte har deras studentmail…Grr…Har just upptäckt hur beroende man är av nätet. Kan inte göra någonting! Det blir att bosätta sig här på skolan om man vill få någonting gjort. Nu har de även kommit på att jag var på praktik 4 dagar till efter att jag gjort MRSA prov i Sverige. Därför ska jag nu göra ett nytt här i morgon. Snacka om oorganiserat! Det ska bli spännande att se om det går bra med praktikplatsen i alla fall! /Ellinor, Bergen, Norge.

Arbetet smyger sig sakteliga framåt och vi tycker det tar sig en form av något slag. En herrejisses berg-och-dal-bana, allt enligt uppsatskonstens alla regler. Vi tycker att vi är på precis alla platser vi kan i uppsatsmallen, detta är nämligen en mycket viktig detalj enligt vår mycket kompetenta handledare. Vi tycker att vi är på alla platser Birger, vi försöker allt vi kan, nåväl det är glest på sina platser men de är ämnade att varsamt fyllas…vi tänker, skriver, tänker igen och suddar i uppgivenhet för att i nästa stund skriva i full iver. Vi kliver åt sidan och stirrar på arbetet, vi lyfter oss med halvtaskig helikoptermotor för att se det ur ett Karlsson- på- taket perspektiv. Vi tillåter oss att ta paus, eller rättare sagt vi hjälps åt att påminna varandra om pauser i arbetet för lunch, vätskeintag och vi stretchar gemensamt benen på skrivbordet. Då vi både bor och arbetar där vi skriver så plockar vi undan uppsatsmaterialet när arbetsdagen är slut för att skapa oss en form av slut-för-idag-känsla. Dock som sagts tidigare, den lever i oss 24-7, det är inte sällan det kommer en “vad tror du om det här?” innan nattlampan släcks eller väckarklockan ringer. Den senaste veckan har jag (Petra) dessvärre insjuknat i ngn influensaliknande historia, dessa dagar har varit frustrerande, Anna har agerat heroiskt, hon påtalade att : “lugn och fin, vi gör detta tillsammans, ingen stress, nu måste du få lov att vara sjuk så du snart kan bli frisk igen”. Hon lagade frukost, lunch och middag, hon gick till apoteket och hämtade medicin efter läkarbesöket, hon stoppade vänligt in öronpropparna i sina öron till natten och utbrast: “hosta på du Petra, jag hör inte ett ljud”. Hon fick sitta och skriva själv, stackars Anna, själv med uppsats i Afrika?! I min värld var det inte under dessa förutsättningar vi reste hit, till andra sidan jorden för att jobba själv. Efter en stund när jag tjatat om det, kommer det ur den söta munnen: “Men Petra, jag kanske blir magsjuk i tre dagar och då är det din tur”. Enkelt, eller hur? ungefär så självklart som att mg är milligram och att vi aldrig ger en intramuskulär injektion utan att först aspirera. När Petra 40-år släppte lös 5 åringen i sig och det kändes ynkligt, tårarna trillade så fanns hon där, min Afrika kompis, Anna. Jag vill inte säga:” hoppas du blir magsjuk snart så jag får möjlighet att ge tillbaka” det skulle kännas så fel.Vi är som skorna i pedalerna på en tävlingscykel, då sitter man med fötterna fast i pedalerna för att få maximal muskelutväxling, när framsidan på låret “trycker” ner pedalen är det baksidans tur att “dra” pedalen upp till utgångsläget igen. På det viset hjälps hela benet åt att förflytta cykeln framåt. Självklart är det en miljarder faktorer till som får ekipaget att rulla men jag vill använda den metaforen för att beskriva ett uppsatsarbete i par. Vissa dagar trycker och drar vi gemensamt, vissa dagar är baksida ben starkare än framsidan och vi behöver vara ödmjuka inför den insikten. Vi fick ju en spännande möjlighet att närvara vid en njurtransplantation under veckan, Anna gick iväg på den och jag försökte sova mig frisk. Hon gick tidigt på morgonen och kom hem strax efter kl 13. Jag fick berättat för mig allt från ringar som fortfarande satt kvar under den sterila operationshandsken till mobiltelefoner som ringde i kirurgernas fickor och hur assisterande personal fick ta upp dem och svara och skriva lappar med meddelanden om vad personen ifråga hade för ärende. En av läkarna tittar på Anna och utbrister: “aha, du är från Sverige, där är ni vana vid att allt ska vara så rent och alla har därför allergier av olika slag”. Anna berättade också en hel del andra spännande saker men jag tänker lämna det åt Anna själv att få beskriva det, med hennes egna ord.När ägarinnan till det Hostel vi bor på såg att jag mot slutet på veckan inte hade förbättrats utbrast hon: ” Men Petra är du inte bättre? Då gör du så här: Drick svart te och ät endast vitt bröd i några dagar ska du se att det blir bättre “. Jag tänkte att jag inte har ro med flera dagars “prova på vita bröd/svart te kuren”, jag behöver fungera så jag kan jobba. Jag gick iväg till doktorn istället. Ni kommer nu få en beskrivning av mitt läkarbesök bara för att få veta hur det går till i ett land som detta. Jag fick en grundlig undersökning och jag fick svara på frågor som min husläkare hemma aldrig har ställt. Han tog blodtryck, puls, palperade kroppens alla lymfkörtlar och hela magen. Jag fick gapa, visa upp mina trumhinnor, han tog tempen -ja, ja i örat! Men han liksom bara höll den bara mycket lätt mot brosket i örat och aldrig riktigt IN mot hörselgången. Han var så glad att jag iallafall inte hade någon feber * ler stort* Därefter askulterades mina lungor mycket nogsamt, första vändan utanpå tröjan, vet inte om han inte tordes be mig ta av mig eller om det liksom ingick, att lyssna genom en t-shirt först. Hursom fick jag andas in och ut och ut och in och sedan djupt in och djupt ut i omgångar. Halsen såg otrevlig ut och jag hade utslag runt munnen ” läs finnar” och detta bekymrade honom. Jag är medveten som f.d småbarnsmor att barn vid halsfluss kan få utslag med var i som en liten kvissla så jag tänkte att kanske var det just det han undrade? Om Petra hade halsfluss…hursomhelst tyckte han att vi väntar med antibiotika och först hjälper kroppen med en ordentlig “immune-booster” i form av ett preparat som heter Viral guard och hostmedicin som hjälper hostan att hosta, eller att inte hosta. Jag vet inte riktigt vilket faktiskt. Jag har nu ätit detta enligt ordination tre gånger om dagen i fyra dagar och det är absolut så mycket bättre att jag idag måndag är med i uppsatsarbetet igen. Känns mycket, mycket bra! Hört rykten om att Stockholm har snöat idag igen, det kommer att gå över tror jag…så den där solen snart kan värma era kinder. I en näsduk i Afrika,Petra

Kapstaden 2011

Kapstaden 2011

Hello, Hi or Hiah!

Hello or Hi or Hiah (uttalas haja)! Team Scotland here! We are alive, it could nae be better, we would like to move here! Vi har avslutat vår palliativa placering på The Beatson cancer centre. Vi hade sex bra veckor där vi träffade fantastiska människor trots väldigt dystra diagnoser. Det vi framför allt tar med oss är ett fantastiskt bemötande från personal och patienter men även det fantastiska sätt personalen bemöter sina patienter. Vi båda känner att denna placering kanske inte var den mest ultimata för vård i livets slutskede, men trots det har vi lärt oss otroligt mycket. Varför vi anser detta är för att Sverige och Skottland har olika definitioner av vad vård i livets slutskede är. Personalen vi har jobbat med har ändå gjort sitt bästa för att lära ut det dem kan när det kommer till vård i livets slutskede. Vi har nu börjat vår primärvårdsplacering, med andra ord även avslutat vår palliativa placering. Malin är i Ibrox, det vill säga inte Glasgows hemmaarena utan området Ibrox. Vad säger Malin om det? Eh.. det är stökigt och bökigt och väldigt nedgånget, det vill säga området. Erika då? Ja, vad ska man säga.. om Ibrox är stäkigt och bökigt så är Springburn ett slagfält. Efter att ha klivit av på Springburns tågstation blev Erika chockad av vad hon mötte. Det var personer som var drogpåverkade och en miljö som är förfallen. Vi vill dock påpeka att det inte är någon fara, vi är inte rädda för att vistas här på dagtid. Des, vår kontaktperson på Caledonian har själv sagt att han aldrig skulle skicka ut oss i dessa områden om han inte visste att det var säkert, däremot ska vi inte vistas där när det är mörkt. Vi är med något som kallas Health Visitors, det vill säga, sjuksköterskor som har stor erfarenhet av barnsjukvård. Vi åker till familjer som precis har fått barn eller familjer med problem rörande deras barn. De är ansvariga för barnen upp till fem år därefter ligger ansvaret på skolan. I deras arbete ingår även mycket föräldrarundervisning, det kan röra alltifrån att mäta och väga barnen till att barn som har varit familjehemsplacerade ska återgå till sina rätta hem. Mycket av deras arbete påminner om en socialarbetares arbete. De flesta familjer vi har mött har problem med drogmissbruk och våld, där går de in och stöttar och gör allt för att se till att barnen inte ska fara illa. Vi har förstått det som att the Health Visitors “advocate for the children”, det vill säga att de för barnens talan. Etniciteten på familjerna är väldigt blandad, allt från britter till asiater och afrikaner, vilket många gånger försvårar mötena eftersom då tolk krävs. De är specialicerade inom olika områden, allt från dental till asylum care. Under vår primärvårdsplacering kommer vi få ta del om alla dessa olika områden, men även vara med distriktssköterskor. Vi har båda blivit väl omhändertagna och blivit tilldelade två fantastiska handledare som har lusläst assceformuläret för att på bästa sätt möta våra inlärningsmål. De har schemalagt våra dagar utifrån detta. Det mest fantastiska är att de är så engagerade och intresserade av att ha oss där och att lära ut deras kunskaper. De jobbar hårt för att vi ska få se så mycket som möjligt. Vi känner att vi inte kunde ha fått bättre placeringar och känner en stor entusiasm och glädje när vi går dit. Till Birger vill vi säga: Tack för rådet med skorna och vädret, vårat ändrade skobeteende har räddat oss. Och utan din hjälp med rådet om hur man går in i the Circle line (tunnelbanan) hade vi nog aldrig överlevt. Våra blusar och byxor har fått stor uppmärksamhet. Lägenheten vi bor i har värme, du behöver inte vara orolig! Till resten av er vill vi säga: Glasgow är en underbar stad, om ni får möjlighet… åk hit! Nu tänker vi avsluta, eller som de säger här i Skottland, that’s us finnished the nu! Ha de bra så syns vi. Tack detsamma! Best regards, best wishes, cheers, bye, good bye or vad som passar bäst för er, or your choice! Erika och Malin det vill säga team Scotland

På segelbåt i solnedgången Kapstaden 2011

På segelbåt i solnedgången Kapstaden 2011

Bilder Kapstaden 2011

Bilder Kapstaden 2011

ersta bloggen

Halvtid Vi har nu varit i Kapstaden i fyra veckor, idag återstår lika lång tid innan det är dags att sätta studentfötterna på svensk mark igen. Vi är här för att skriva vår C-uppsats som handlar om sjuksköterskans upplevelse av att arbeta med dialys i Sydafrika. Vi startade vår vistelse med att installera oss boendemässigt, orientera oss på bostadsorten och vänja vår vintervita hudkostym vid den mycket stekande Afrikanska solen och den 30 gradiga värmen. Skrattande konstaterade vi att vi gick från Brittisk blå till en Svensk grisrosa ton trots solskydd 50. Redan första dagen stod det klart att det skulle bli svårt att hålla kontakt med omvärlden som vi önskat då den utlovade internet funktionen inte alls höll det mått som behövdes. Endast 39 kb/ sekund så ett Internet Café lokaliserades och vi köpte oss kontrakt för att kunna arbeta med artikelsök och försäkra oss om att mail till berörda på skolan fungerade. Av okänd anledning lyckades vi inte få tillgång till ESH:s hemsida så vi fick konversera med berörda lärare via hotmail. Vi arbetade de första två veckorna med att sammanställa vår intervjuguide, fylla på bakgrunden och skriva examination 1 i vetenskaplig metod och uppsats. Därefter anlände Birger, det var en trevlig känsla att få ”besök hemifrån”. Vi hade med hjälp av Birger och en kontaktperson på plats inbokade möten med sjuksköterskor på två privata kliniker. Vi intervjuade sammanlagt nio sjuksköterskor där. På eget initiativ lyckades vi få en intervju med en sjuksköterska på det statliga sjukhuset Groote Schuur. Det kändes som en mycket trevlig bonus. Delar av materialet transkriberades på Birgers guesthouse. Anna och jag for omkring på tangentborden och Birger gav full service a la fotbollscoach med snacks och dryck under tiden, världsklass! Ett och annat dopp i poolen inkluderades enligt sedvanlig avsvalkningsrutin här i Afrika. Anna och Birger tog en av dagarna en hurtfrisk *läs varm* joggingrunda tillsammans i området, de startade med en liten styrke session i trädgården innan de stack iväg J De två handledningsveckorna med Birger varvades med trevliga restaurangbesök, en traditionell afrikansk Braii * läs grillfest* i vår trädgård, sightseeing med bil genom kåkstaden Langa samt ett besök på det mycket fina galleriet där. Vad vi tar med oss därifrån är den underbara upplevelsen från en grupp barn som sjöng och spelade för oss samt den lilla överraskning som Birger ordnat i form av ett stopp på en mycket smarrig gatukökshistoria. Tack Birger! Vi ligger än så länge i fas med uppsatsen, vi håller kvar i den känslan genom att arbeta metodiskt varenda dag må-fre och tar ledigt på helgen. Att skriva uppsats innebär ju att bära den med sig 24 timmar om dygnet så ledigt betyder att vi byter studiemiljön till stranden eller som i lördags gå på den mycket trevliga Good Neighbours Market. Tack för det tipset Lisa från V61! Bilder går för tillfället inte att laddas upp på grund av det långsamma nätet. Varma hälsningar från Kapstaden. Kämpa på nu därhemma och glöm inte att känna doften av våren! Hakuna Matata/ Petra Christensson & Anna Evans